Vaihteleva sää

Portugal är inte så illa må jag säga, jag trivs verkligt bra redan och har drygt två veckor kvar. De flesta som tänker sig Portugal ser soliga stränder och stekande hetta, men för min del hör de sakerna till det sämsta med Monte Gordo. Majoriteten av semesterfirarna skulle troligen bli besvikna här i +14 och mulet väder, men jag trivs. Man behöver inte känna sig tvungen att ligga i solen vid poolen och bränna sig, nu kan man istället ta det lugnt och göra något ofarligt inomhus medans det regnar utanför. Det är bra luft och lagom temperatur!

Nu låter det kanske som att det skulle vara regn och rusk och jobbigt, men igår på eftermiddagsträningen blev det så varmt redan efter uppvärmningen att jag kände mig tvungen att träna i bar överkropp i solen, inte illa 30.12 skulle jag påstå.

Finskan börjar gå bättre också, flytande och felfri tänker jag inte försöka lura någon med, men det går att konversera och det kommer mera naturligt hela tiden. Halvpension är förresten en annan sak som är rätt så skönt och lyxigt, visserligen dyrare likaså, men det var förutbestämt redan innan jag bokade resan, och jag tänker inte klaga.

Förmiddagsträningen idag fick vi löpa i stekande solsken och i vindstilla förhållanden, men nu stormar det och regnet piskar ner så att det lockar mera att sitta kvar här på 42:an en stund tillistället för att gå tillbaks till hotellet och göra sig redo för andra passet. Om en stund skiner nog solen igen.

Tyvärr tänker jag inte bjuda på några bilder än, dels för att jag inte har fotat alls och skulle jag ha bilder är jag för lat för att föra över dem till datorn. Fast läget är nog lite annorlunda nu, jag har fritid! Så det kan hända att jag skulle orka nu.

Välmående

Det sägs att man inte riktigt vet hur bra man har det innan man mister det, lite samma sak gäller nog med bostadsorter. Jag har visserligen trivts jättebra i Esbo hela hösten, men att komma hem till Österbotten var ändå oerhört skönt trots allt. Det är mycket lättare att uppskatta lugnet, träningssällskap, enkel trafik och skogen efter ett halvår i Mattby. Men jag tänker inte heller sticka under stol med att det kommer vara minst lika skönt att komma iväg från Pedersöre igen till södra Finland och sen även vidare till Monte Gordo på tisdag.

I södra delarna av landet har det varit betydligt mera snö under vintern hittills, men ungefär lika kallt och till och med kallare trots den geografiska skillnaden. Men nu när jag för en gångs skull är uppe i norr är det självklart betydligt kallare här. Men inte skall jag klaga, om fem dygn är jag under solen och tränar på bar mark med mindre kläder.

Förövrigt är det nog inte destomera julstämning här i Finnholm ännu. Ingen gran inomhus, endast några ljusstakar och en julstjärna i fönstret. Inte blir det speciellt mycket bättre när lillbrorsan spelar super mario på pianot istället för julsånger. Själv känner jag inget behov av julen i år, vet inte riktigt varför, men jag vill bara njuta av lugnet utan skola och stress (och att slippa diska).

Nu är det dags att trotsa kylan och bege sig ut på länk (klädd som en michelinman) så jag hinner på massagen sen idag. Och i denna stund byts super mario ut mot soundtracket till pirates of the caribbean på pianot.

God Jul! Ät och bli fet så jag får träningssällskap efter julen :)

04.32

Ibland får jag impulser som säger mig hur jag skall göra saker och ting, och då blir det oftast en kort betänkeprocess först och om impulsen tar sig genom den sekundlånga kontrollen blir det ofta till handling genast. Nu är en sådan tid, jag besluter mig för att skriva blogg mitt i natten. Nåväl, värre skulle det kunna vara, och dethär är något jag inte prövat tidigare. Men att förvänta sig något vettigt vore väl ändå att vara lite för optimistisk.

TF:s julphest gick alltså av stapeln ikväll. Det var tre månader sedan senaste sitzen så det började vara på tiden så att säga. Och vad passar månne bättre än att ha vilodag imorgon dessutom. Oerhört mycket trevligt folk och härlig stämning, nya bekantskaper och intressanta diskussionsämnen. Dessutom går det förvånansvärt många bussar även nattetid hem bara man vet vilka som gäller och varifrån, detta gäller dock inte vardagar.

Ni som har jullov skall passa på att njuta av det minsann! Själv skall jag väl spendera min vilodag med tentläsning... jätteskoj. Men efter måndag kväll blir det inte flera träningar i Esbo mera i år och ack vad skönt det skall bli. Jag har nog inte riktigt fattat att jag är på väg söderut om drygt en vecka, borde kanske börja packa och sånt eftersom jag åker upp till Pedersöre några dagar över julen innan jag flyger över kontinenten.

Och viktigaste av allt: Jag är glad :)

Snön som fick staden på fall

Man kan fundera på vad som är fel när det går åt nästan sju timmar till träning en vanlig lördag utan att träna mera än normalt. Mitt direkta svar är att vädret är felet. Jag skulle egentligen ha 1000 meters drag på förmiddagen idag, men det hade redan snöat ett par timmar när jag tänkte bege mig ut på förmiddagsträningen och självfallet var det ingen som hade skottat, så jag insåg genast att det vore dumt att försöka dra hårda drag på ett sånt underlag, så jag löpte eftermiddagens länk istället, och väl så, bortsett från att det gjorde ont varje gång man öppnade ögonen när de vassa, frusna snöflingorna attackerade hornhinnorna som om de vore amerikanska soldater i Irak. Men snöfallet lättade inte det minsta, tvärtom tilltog det hela eftermiddagen och jag insåg att det är hall eller gym som gäller, och eftersom hallen lär vara överbefolkad på kvällar och helger blev valet ganska lätt. Jag har trots allt gjort en liknande träning förr på löpmatta, men den gången gick det åt mindre än två timmar med alla bussresor, idag gick de två timmarna åt till hemvägen... Inga busstidtabeller än tillförlitliga, det gäller bara att gå ut i mycket god tid och vänta på att det skall komma en buss, troligen en som skulle ha kommit för 10 eller 20 minuter sedan. Huvudstadsregionen är i kaos. Fel år att flytta söderut kanske?

Dit gick alltså den dagen, visst, mina träningar gick helt okej, bortsett från att jag vinglade mera än medeltalet på järnvägsstationen en lördagkväll efter att jag hade stigit av löpbandet, men jag hade nog tänkt få annat gjort också. Tentveckan börjar på måndag, för min del inledes den först på tisdag, men jag har inte den minsta känsla av motivation till att ta itu med skolarbete och tentläsning. För tillfälle vet jag ingenting om skola, hur skall jag orka? hur skall jag få det att gå ihop med träningen utan att bli lidande? vilka kurser skall jag läsa? vilken linje vill jag gå på? skall jag söka in till något annat till våren? skall jag försöka tenta kemins grunder i vår? Många frågor, inga svar. Ingen annan kan besvara frågorna åt mig, jag måste på något vis veta själv.

Kära vänner! (ja, alla som läser min blogg när den äntligen uppdateras är mina vänner, kanske) Det kom plötsligt, men det blir nog kul. Det blir alltså ett träningsläger till i Monte Gordo, Portugal, och avfärd så snart som 28 december, starten på resan kunde dock ha bättre förutsättningar. Som det ser ut nu kommer jag vara tvungen att starta kring 4 hemifrån (det är ingenting konstigt när man skall på resa) men för att ta mig till flygfältet måste jag ta två okända bussar (fast det ordnar sig nog också bara vädret blir bättre än nu) och för att ta mig till första bussen kommer jag vara tvungen att promenera över två kilometer med packningen och iklädd vårjacka (jag tänker då inte ta min enorma vinterjacka med till Portugal) så jag hoppas på att det inte är 10cm snö på trottoaren, -20 grader kallt och hårda vindar och försenade bussar. Sen skall jag dessutom för första gången i mitt liv flyga ensam, så sannolikheten för att något skiter sig är ju rätt stora, för att vara positiv, eller ja.

Och en vänlig hälsning till alla små irriterande snöflingor på marken, i luften och på postlådorna, åk till Afrika och smält, de kommer att uppskatta er mera än vi gör!

Dagen efter...

...zumba. Idag är min huvudvärk borta och jag känner mig lite rörligare igen, alltså rekommenderas zumba framom burana!

Lite senare på kvällen igår, eller tja, så snart jag hade kommit hem och ätit ett underbart gott kvällsmål och försökte sova hittade jag ingen sömn. Så efter 3 timmars letande (jag hade ingen aning vart jag slängde sömnen när jag vaknade igår morse!) blev jag irriterad och insåg att jag skulle få under 5 timmar sömn före morgonlänk och skola, så jag tog mig en funderare om vad som var smartast utgående från det läget och konstaterade att eftersom jag prioriterar idrotten så långt som möjligt var smartast att ändra alarmet några timmar framåt, bege sig ut på morgonlänk (som trots 8 timmar sömn kändes som en lång mardröm) och låta första föreläsningen gå förlorad (jag skulle ändå bara ha somnat på matten efter 5 timmar sömn).

När jag skulle bege mig ut på dagens riktiga träning hade snöflingorna börjat dala ner, stora och jobbiga. Jag tycker verkligen inte om snö, och jag hatar is. Men jag bestämde mig för att de inte skulle få förstöra min träning eller mitt humör (som förövrigt inte var något speciellt innan heller), och inte för att skryta, men jag gjorde en riktigt bra träning och jag blev glad. Under hela träningen försökte jag komma på något bra med snö, men såvida jag inte slipper till lappland och ränna snowboard kunde jag inte komma på något positivt. Men när jag hade tränat klart och tittade på klockan kom jag på en bra sak med snön, det blir lite ljusare en tid igen.

Kanske bäst att sluta sådär med något positivt om det mest negativa "mjukvaran" på jorden, och då menar jag inte excel.

Man blir som man umgås

Ja, till min stora förvåning gick jag förra veckan in till Tiimari och köpte något (det har känts naturligt att bara gå in dit och se sig omkring för att få tiden att gå när jag har väntat på bussen (det finns ett Tiimari mittemot plattform (laituri) 49, där jag stiger på bussen hem från Kampen)). Efter dryg två års kontakt med en viss pysselgalen hinderlöperska av kaliber Eriksson har hon tydligen inte bara inspirerat till (hinder)löpning och sådant, utan nu uppenbarligen även första steget in i pysselträsket. Nu hoppas jag bara att resultatet av mitt konstverk skall nå upp till en respektabel nivå, men till skillnad från min pysselglada vän har jag mera tålamod och tänker inte ha bråttom alls.

Skolan går inte så bra för tillfället, efter 4.10 när träningssäsongen satte igång på riktigt har det bara funnits en sak som jag har trivts med, nämligen träningen. Inte har det enbart varit lätt, men jag har känt mig motiverad och jag vet vad jag vill. I och för sig gick inte skolan innan dess så bra heller... De största problemen är nog 1) att allting är på finska och går för snabbt för min långsamma svenska hjärna 2) att tiden och orken inte räcker till både träning och läxläsning 3) att läxorna är för svåra eftersom jag inte förstår särskilt mycket på föreläsningarna.

Träningen har faktiskt fungerat mycket över förväntan hittills och jag har inte tappat motivationen fastän jag löper ca. 10 pass ensam varje vecka. Kilometermängdens radikala ökning kom som en överraskning, men först när jag hade tränat veckan till slut och räknade ihop kilometrarna, rekordvecka v.43. Några sjukdagar hade jag dock helgen innan rekordveckan, strax före SFI-lägret i Kuortane, men för att åtgärda det behövdes till all lycka endast en extra vilodag och ett par lättare träningar. I lördags näg jag vaknade hade jag en mystisk huvudvärk (nej, jag var inte ut på fredag, därför var den mystisk) som höll i sig så gott som hela dagen och även under träningarna. Hela spektaklet fortsatte igår och även denna morgon, kaffe hjälper inte heller mera. Dock har jag mina aningar om för svaga glasögon i kombination med mycket spända axlar och övre rygg, vilket jag (tyvärr) fick en liten bekräftelse idag på träningen när någonting låste sig mellan skulderbladen och värkte som tusan sista 3km. Men efter en varmdusch och lite stretch känns det bättre, och snart blir det nog kaffedags också. Och kanske bäst av allt så har jag planer på att försöka Zumba loss lite spänningar i hela kroppen ikväll med de två bästa Esseborna i Helsingfors.

Ja, det blir aningen långt och tråkigt när man inte uppdaterar på länge, men jag hoppas det uppskattas och om jag ser att ingen läser kan jag väl lika gärna skriva nästa blogg i word och radera det sen, liksom bara för att få skriva av sig. Men även om det inte är så roligt (och ni kanske inte läser såhär långt) kan ni väl åtminstone lämna ett spår efter er så jag ser att det är någon vits att uppdatera, för då kanske nästa kommer inom en närmare framtid.

Nuförtiden har jag 3 par av domhär och jag bara älskar dem!

Mikroharjoitus

Hejsan hoppsan, nu kom jag på vad matematiikan mikroharjoitukset kan användas till, nämligen blogga! Lektionerna är lika dryga som Serla hushållspapper och hittills har jag inte lärt mig ett dugg. Denna gång är det inte enbart för att jag inte fattar ett ord av uppgiften, utan även för att "läraren" verkar tro vi redan behärskar detta.

Nåväl, så småningom får jag åtminstone söka mig hemåt för att fortsätta träningssäsongen som så lämpligt satte igång igår med en härligt skön länk. Förhoppningsvis fortsätter det lika skönt idag med 1km drag. Sålänge träningen löper på smidigt och det känns bra finns det möjlighet att ta sig genom den annars rätt jobbiga vardagen. Skolan är det klart värsta för tillfället.

Ge mig mera tid!

För- och nackdelar med att löpa coopertest nästa onsdag? (Anyone, help me!)

Ylivieskassa tapahtui...

FM-helgen är över och tyvärr skrevs inga nya rekord i mitt namn, men ett FM guld på 2000m hinder kan man väl vara nöjd med utan rekord, det blev ett förvånansvärt lätt lopp när allt motstånd var avhängt redan med 800m kvar, jag som hade planerat en fartökning vid 600m kvar för att komma loss... Men man skall väl inte klaga, tekniken och steganpassningen var bättre än många gånger förr. I och med FM guldet torde det bli en Islandsresa sista helgen i augusti, det blir nog trevligt även om jag troligen missar min första skoldag... men sånt är livet.

På söndag flyttar jag till Helsingfors, om någon har tråkigt och råkar ha vägarna förbi kan ni höra av er och komma på visit till Ramsaystrand 3 A 3.

Säkert finns det mycket jag borde göra såhär sista veckan hemma, men än har jag inte riktigt orkat ta itu med saker och ting, fram tills idag vill säga. För idag har jag timrat klart ladan som stått oklar på vår gård den senaste månaden, så nu är det bara leveransen kvar innan de efterlängtade pengarna som skall räcka till många mål mat inkommande månad kommer in.

10 tävlingsfria dagar

När jag tittar på min blogg känns det som om tiden går väldigt fort, för det börjar bli länge sedan jag skrev någonting senast. Men om tiden går fort har jag väl åtminstone haft roligt. Men så kul så att det är värt att skrivas om tror jag bestämt inte. Regnet faller fritt från en jämngrå himmel, men mig stör det inte det minsta. Jag småler inombords för att regnet är räddningen från värmen och för att gräset är nyklippt. Synd bara att det står banträning på programmet idag, länkar i regn är oerhört uppfriskande och motiverande.

Mina framtidsplaner kan jag inte skriva mycket om eftersom jag själv inte har en aning om hur det blir och vad jag skall göra i höst. September månad börjar jag studera elektronik, så mycket är klart, men vad som händer sedan i oktober vete fåglarna. Om jag får som jag vill blir det inryckning till Urheilu Koulu i Lahtis, men efter måndagens testdag känns det inte så troligt trots att de fysiska testerna gick helt okej. 16min 30s på mitt första piiptest kändes hyggligt i den stekheta gymnastiksalen. Om jag inte blir antagen till UrhK blir det troligtvis att studera hela höstterminen till slut i Esbo, men det dröjer tills 1.9 innan antagningarna offentliggörs.

2010 års Kalevan Kisat drar igång imorgon, bittert att ännu ett år vara tvungen att bevaka tävlingarna som åskådare, i år dessutom hemifrån... Men nästa år blir det minsann deltagande! Personligt rekord med 4 sekunder skall väl ändå inte vara för mycket begärt på 3000mhi när jag i år satt rekord med 34s. Egna FM i Ylivieska ser jag med glädje fram emot, fjolårets överraskande silvermedalj skall enligt planen förgyllas. Få se vad de andra har för planer. Förövrigt har jag inte ännu bestämt mig för vilken distans som gäller på söndagen, 800m eller 5000m...

Hat och besvikelse

Hat

Flugor är något av det värsta jag vet, de är mera irriterande än 100 småsyskon. Inatt vaknade jag för ovanlighetens skull endast 2 gånger, jag har haft en hel del problem med att sova i hettan. Men andra gången jag vaknade, där kring 06.24, var det en jävla fluga som flög runt i rummet och hade antagligen någon slags tvångstanke att den måste kollidera med mitt ansikte så ofta som möjligt, och helst en liten sväng in i örat om möjligt. Det tyckte inte jag om! Jag skulle ju få sova en hel natt när det äntligen var lite svalare... Men något måste göras och eftersom jag var ensam hemma tänkte jag inte spara på hatet mot flugan, så jag steg upp, skrek en lång ramsa med svordomar och något om att döda, sen hämtade jag flugsmällan och slog ett enda slag, det fanns ingen tvivel på om jag skulle träffa. Jag säger då det, den som får mig att vilja döda kommer aldrig undan. Ryssarna kan skatta sig lyckliga att jag inte är född 70 år tidigare.

Besvikelse

Skulle någon journalist ha intervjuat mig igår efter mitt 800m lopp skulle jag, inspirerad av Karin under förra heljens FM, ha ställt en fråga till journalisterna. Karins fråga löd "Har ni någonsin sett så besvikna FM-medaljörer förut?" eller något i den stilen. Min fråga skulle ha lytt "Har ni någonsin sett en så besviken rekordlöpare förut?". Jo, det blev rekord, så mina 2.00,86 är historia... men den nya tiden känns inte ett dugg mera tillfredsställande, klockan tickade lite för länge vidare till 2.00,04 för mig under mina två varv på Skogsvallen. Däremot sprang Ville riktigt bra i samma lopp, kämpade sig till ett silver bland länken pojkarna på tiden 1.55,51, vilket i sig är värt att nämnas. Utan att söka orsaker till att det inte funkade igår kan jag konstatera att benen verkligen inte var arbetsvilliga i 800m fart, försökte avancera i fältet både vid 300m och 500m löpta, men benen var inte kapabla att växla upp över huvudtaget, jag var tvungen att vänta att motståndarna saktade in tillfälligt för att ta mig förbi. Det fanns ingen del av mitt lopp som gick hårdare än de andra delarna... rätt så exakt 30,0 sekunder per 200m blev det igår!?

Never Give Up

Nya tag! Det var inte sista 800m loppet iår, jag har nämligen planer på att löpa distansen på FM 15.8 och möjligen även på DM. Dessutom är det dags för ett nytt lopp redan idag! 3000 meter hinder. Det är nu eller aldrig(i år), jag pratar om A-klass resultat för herrar som även fungerar som kvalgräns till Kalevan Kisat, 9.45 bör jag underskrida. 10.00,65 som jag löpte i Lappo i början av säsongen skall alltså sprängas rejält. Jag hoppas på publikstöd eftersom jag antagligen kommer bli tvungen att löpa ensam. Jag får eventuellt draghjälp av Joakim Träskelin från början av loppet, vilket skulle vara tacksamt. Sen skulle det gälla att hålla den farten, och det lär jag nog höra av Guy om jag inte gör. Det känns bra att ha honom på sidan och ropa varvtider och uppmuntrande ord, han är bäst på det han gör. Varmt kommer det också vara, men det torde inte störa själva löpningen, det gäller väl mest att bokstavligen hålla huvudet kallt under uppvärmningen (och helst inte löpa vilse som jag prövade på igår, det blev lite längre och hårdare än planerat)

Glädje

Det kan ju inte få bli alltför allvarligt, negativt och deppigt. Löpning är ju kul, idag tänker jag uppleva äkta löparglädje i 7½ varv! Tacka vet jag långdistans, en sprinter hinner aldrig njuta lika länge under tävling.

Aalto

Jag har visst glömt att klargöra att jag har en studieplats som jag accepterat. Jag börjar studera Elektronik och elektroteknik vid Aalto universitetet i Otnäs (Esbo). Därmed har jag accepterat att bli Phuxare ett år framöver. Dessutom har jag fixat boende första månaden. Innan augusti lär jag veta om jag kommit in till Urheilukoulu i Lahtis, och i såna fall kommer jag rycka in 4.10. Då kan det bli stressigt med studier vid sidan om, men jag tänker ge det en chans, jag har mina skäl även om det låter idiotiskt. Dessutom kommer jag inte läsa mera än några enstaka kurser första året. Fungerar det inte eller om träningen blir lidande kommer jag ta paus i studierna och fortsätta efter militären. Idrotten går först. That's life, My life.

Ett scenario jag tänker undvika idag.

Lär av andras misstag, du hinner inte göra alla själv.

Nervös? - Sko int tro he!

Det är väl nu jag borde skriva ett inlägg bara för att få tiden att gå för att jag är nervös!? Men sanningen är den att jag nästan inte alls känner av någon nervositet ännu. Inte för att jag känner mig helt säker på att vi vinner som igår när mina lagkamrater startade, nej, men jag är däremot helt säker på att vi kommer kämpa om guldet, och kämpa tycker vi om!

Revanschsugen från ifjol är åtminstone jag, när vi förlorade guldmedaljen på 4x400m med futtiga 0,02s mot Turun Urheiluliito. De blir eventuellt våra hårdaste konkurrenter även idag, kom till Bennäs 16.05 och ta reda på upplösningen!

Tomorrow comes a day too soon

Måndagar är bra bloggdagar, inte nödvändigtvis resultatmässigt, men jag har oftast lite tid över. Skrivandet är inte precis högsta prioritet, men en skön avkopplande sidohobby. Angående skrivande hade jag en kul tanke som jag nog tyvärr har svårt att se mig uppfylla, men vem vet vad jag hittar på. Bäst att inte avslöja tanken förrän jag valt att helt skippa eller fullföljt den.

För en halvtimme sen, alltså innan jag hade glömt bort att jag var mitt i skrivandet hade jag många idéer och tankar att skriva ut, men vid den respektabla ålder av 18 år börjar mitt minne svika och jag har ingen aning om vad jag tänkte... Kanske bäst så när jag tänker närmare efter.

Under veckan som gått har schemat varit speckat och tiden knapp vilket har inverkat negativt på träningarna. Tre riktigt jobbiga och sega träningar på rad, jag hann bli en aning orolig och lite ledsen när det kändes som värst. Nu har jag dock två dagar med träningar som har känts bra igen. Igår en lite hårdare länk och idag en lång banträning som slutade med överraskande bra fart, och varken känslan i benen eller konditionen utgjorde några större bekymmer, tvärtom samarbetade de på det sätt de är tränade att göra. Sånt blir man lite glad av.

Förresten kan jag tillägga att jag senaste onsdag löpte 1500m på Wasa Games, lite för hård öppning, men resulterade trots allt i ett nytt personligt rekord med drygt 5 sekunder vilket inte är helt fy skam. Vädret och farthållningen var lämpliga och publikens stöd var välkommet. Det nya rekordet hoppas jag skall räcka till för att placera mig i a-heatet i Göteborg nästa veckoslut även om det är säsongsöppningen på 2000m hinder som är det viktigare loppet i Sverige.

Slutspurten på fjolårets 1500m i Göteborg

Idag köpte jag en orkidé åt min mor, det var nog bland det snällaste jag gjort i år. (även om det var för att jag hade ett presentkort till sunds och inte hittade så mycket som jag verkligen ville ha)

Om det fanns drömmar till salu, vilken skulle du köpa?

Tammerfors blev bra.

Kom dit med 22:a(av 24) bästa personliga rekord, slutade som 10:e man efter att ha vunnit ett onödigt långsamt b-heat. Nytt rekord blev det med en dryg sekund, men 2 minutersgränsen låter sig vänta på att bli spräckt. Trevlig stämning, bra känsla i kroppen och en bekräftelse att snabbheten finns i kroppen, bådar gott inför fortsättningen av säsongen. På onsdag blir det förhoppningsvis ett nytt rekord, då på 1500m på Wasa Games.

Måndagar, tja, vad säger man... oftast är man trött, idag var inget undantag. Detta kan dock skyllas på att tåget kom till Kokkola kring 2 inatt. På tal om Kokkola så ska jag dit imorgon igen för att få ryggen knäckt och benen masserade, vilket i sin tur betyder förmiddagsträning vilket oftast är lite jobbigare än att träna på eftermiddagar.

Om du inte är intresserad av idrott har du troligen inte läst såhär långt så jag kan lika gärna fortsätta berätta om kvällens länk + steganpassningsträning på Bennäs sportplan. 10km länk börjar bli en rutingrej som jag så gott som alltid gör ensam och på samma sträcka, men idag fick jag(efter att ha lånat farsans(eftersom min bror lånat min) bil och kört till Bennäs) sällskap av min personliga hindertränare Santerola, mera sånt! (okej, det går lättare att länka själv, men det är mycket trevligare med sällskap). Väl uppvärmda blev det hårdträning (?) av steganpassningen, och väl så. Nu finns det ingenting som kan hindra mig (förutom möjligen något enstaka hinder?!)

Förresten var bröllopet mycket trevligt, och underhållningen var minst lika roande. Dock var jag placerad närmast dörren och satt därmed i drag hela kvällen så en liten förkylning blev priset jag fick betala för bröllopet.

Och snälla nån, kan inte fotbolls-VM ta slut?! Säg till när det är final om det är två vettiga lag med tekniska spelare och utan en massa skådespelare, fast något sånt lag har jag inte hört talas om inom fotbollen ännu. Säg till om jag har fel, någon fotbollsfantast påstår jag mig inte heller direkt vara.

En regnig sommardag ifjol om sommarn skrev jag denna:

800m

Två varv moturs med fart

allt man gör, sen är det klart

väl i mål får man invänta tiden

hur pass långt visaren är vriden

om man sedan är nöjd eller ej

är oftast en helt personlig grej

att våga löpa fullt ut är viktigt

annars visar resultatet inte riktigt

om man tävlar på högsta nivå

kan sekunderna bli mycket få

för där går det minsann undan

speciellt slutet av den andra rundan

JF -09

Livet är en enkelriktad gata!

"Inga stormar än" sjöng vi förra helgen. Nu stormar det desto mera istället. Dock har det inte börjat regna ännu, men det kommer väl. Jag skulle gärna träna innan regnet kommer idag med tanke på att jag helst packar ner torra kläder i Tammerforsväskan. Imorgon 20.00 kan ni vänligen hålla tummarna, för då löper jag säsongens första individuella 800m lopp (Ville också för den delen(dock inte första), så spara en tumme åt honom).

Bröllop kl 16.00 i Munsala av alla ställen och tider. Mycket opraktiskt för att: 1) jag inte har en aning om var Munsala kyrka är (men vet att det är långt borta) 2) efterfest på Lillön i Monäs, tja, Monäs kan ju inte vara lättare att hitta, det hörs ju på namnet 3) 16.00 är en dålig tid när det är långt borta, för det betyder att vi måste starta hemifrån före 15, dvs måste träna senast 13.30 och helst äta innan 11.30 vilket kan bli jobbigt med tanke på att jag nyss åt frukost och förmiddagskaffe 10.45. 4) dagen är inte heller så bra utvald eftersom det är tråkigt väder och 5) utan bröllop skulle jag tävla i Kurikka idag.

MEN!

Bröllop är väl kul, så det får väl vara värt en dags besvär. Grattis Patrik & Rosita!

"The grass is always greener on the otherside" säjs det, men jag tycker våra gräsmattor grönskar helt tillräckligt, och skulle för tusan inte välja andra sidan om jag fick välja! Så sluta vara avundsjuka på andra sidan, gott folk(oj, detdär kunde ju tolkas som en komplimang, jag som brukar utgå från att alla mina läsare är konstiga(eftersom ni läser denhär sörjan) och därmed förolämpa er, så ta åt er om ni känner för det)

"Alla män är på jakt efter idealkvinnan - särskilt efter bröllopet." - Helen Rowland

"En katalysator är en kemisk substans som hjälper till vid en kemisk reaktion utan att själv vara med i slutproduktionen, precis som prästen vid ett bröllop." - Hugo Theorell "Kvinnan gråter innan bröllopet, mannen efteråt." - Joseph Addison

Jag mår bra

Nu händer det grejer minsann, jag börjar skriva igen! För nu har jag tid, nu har jag lust och nu har jag ork, vilket i sin tur bådar gott inför kvällens stafett-DM i Bennäs.

Efter en längre tids paus från bloggandet har jag mycket att berätta, men jag väljer att endast skriva om en händelse från min uppehållsperiod, och nej, det är inte studenten och inte portugalresan, sånt är tråkigt att läsa, det måste upplevas. Även om det inte är någon idrottsblogg skriver jag en hel del idrott, vilket inte är så konstigt eftersom det är en stor del av mitt liv, särskilt om somrarna.

I söndags på kvällen efter två fartfyllda, trevliga och långa dagar begav jag mig på en länk. Målet var att löpa lätt och relativt långsamt. Sannolikheten att det skulle kännas bra antogs vara rätt nära noll efter en 5 timmars natt och två dagars festande, jag var ovanligt slak i kroppen när jag fuktade mitt nya pulsbälte, satte på mig min nya Polar RS300X pulsklocka, snörade mina fina NB1225 och gick ut(jo, det är viktigt att beskriva vilka skor eftersom det är lätt att välja fel och hamna att löpa med gamla, utnötta skor av samma modell (dom andra är inte fina längre efter några gräsklippningar)). Efter en halv kilometer anade jag att något var fel, pulsen hade inte nått högre än 134(i vanliga fall brukar den närma sig 150 redan då), och eftersom jag hade nytt bälte misstänkte jag att det visade fel, men efterhand fick jag ge efter och konstatera att jag var så oerhört avslappnad i hela kroppen att endast de "rätta" löpmusklerna arbetade och hjärtat därmed inte behövde jobba desto hårdare. 10km på 46.40min med en medelpuls på 143. Det var något speciellt för mig, min kropp mår bra!

Därmed har jag berättat klart om de senaste 6 veckorna.

Världen är en intressant plats, inklusive Finnholm.

Idag fick jag post, en stor(ungefär som två mjölkpaket i bredd) låda. Jag blev glad. Öppnade lådan medan jag stod och stekte chicken nuggets, snacka om att vara begåvad, ja, nästan feminin. När jag fick upp lådan såg jag något litet(ungefär som 4 tändsticksaskar på varann) fasttejpat i en paffbit i botten av den stora lådan, när jag klippt loss den lilla lådan och öppnade den fanns ett litet papper och en ännu mindre plastbit med en liten sladd till. Post från Irland stod det. Jag blev glad, men sedan stressad, för jag var hungrig (alltså kunde jag inte genast springa ner och sätta in musik på min nya iPod shuffle). Men efter att ha ätit klart fick jag gå ner, men då var jag för lat för att välja musik så jag lade över några låtar och gick ut för att pröva hörlurarna och tekniken, då blev jag glad en tredje gång över samma plastbit. Nu återstår bara det ultimata testet, om hörlurarna hålls i öronen under träning.

Nog om mig, hur är det med dig?

Väjningsplikt, jovisst, men från vilken väg?!

Livstecken från en begravd

En månads paus med bloggandet, välbehövligt och skönt. Annars skulle det enbart ha blivit ett stressmoment och det var trots allt en av punkterna jag lovade undvika när jag började skriva. Ännu är tiden knapp fram till dimissionen nästa lördag, mycket som skall uträttas, men jag tänkte bjuda på ett tecken på liv från min sida innan dess.

Portugal är ett kapitel för sig, stafettkarnevalen likaså. Men jag har valt att inte skriva speciellt mycket om det trots allt, det kommer nog upp småsaker från båda tillfällena vartefter tiden går. Och om någon mot förmodan är intresserad av närmare detaljer om någondera så är det fritt fram att fråga.

Idag står massage på schemat, benen är värre än någonsin tidigare, och massören är inte nådig gällande smärta. Men det blir bra efteråt...kanske.

Hejsålänge tillsvidare, jag återkommer när tiden tillåter.

Om jag någon gång ser en leende joggare ska jag överväga saken

Om rubriken gäller alla sitter en stor del av de bilister ja mötte under min träning i denna stund i farstun och snörar på sig sina gamla, slitna löparskor. Då vill jag på en gång rekommendera att redan imorgon åka och köpa nya, ordentliga skor. Förutom fördelen att man minimerar riskerna för belastningsskador och annat otrevligt som dåliga skor kan medföra hjälper också köpet av ett par nya skor till att motivera vem som helst, alltså mår man bättre och löpning blir roligare.

Det är över ett år sen senast jag sprang och sjöng högt för mig själv med ett leende i uppförsbacke. Leenden smittar liksom mycket annat, och jag tror bestämt att jag har gjort en insats för världsglädje idag. Den positiva känslan som infinner sig under vissa träningar är skrämmande stark, och använder man den rätt kan det bli en himla stark drivkraft. Varifrån och varför den uppkommer kan variera oerhört från gång till gång, idag tror jag det var en blandning av att solen tittade fram efter snöfallet och regnet, att benen kändes fräscha efter massagen, att kroppen var behagligt "limin" efter intensiven, tanken på Portugal och förmiddagens uppladdning med fascinerande klipp från talang världen över.

Det skall bli oerhört skönt att få komma bort från Finland. Bort från kyla, stress, måsten, familj, nakna träd, fult fjolårs gräs och allt annat här hemma. Men efter 3 veckor blir det förhoppningsvis trevligt att komma hem igen trots allt. Nu börjar det bli dags för mat och sedan bör man väl börja packa resväskan så man har det gjort.

Ta hand om Finland! (och ni som tänkt resa under tiden jag är borta skall ha det så trevligt och se till att komma hem helskinnade och med många nya erfarenheter)

Tystnad

Jag har glömt hur man gör ingenting på ett trevligt sätt. Synd men sant. Känslan av när man går runt i huset och stressar med att göra ingenting och inte har ro att sitta vid datorn är värre än känslan av att ha för mycket att göra, sorgligt nog. Idag är en sån dag, ingenting att göra, men ändå känns det stressigt. Turligt nog finns det en medicin som oftast fungerar, en naturmedicin som ibland närapå missbrukas av en viss grupp människor, botemedlet kallas söndagslänk i folkmun.

Sitter nu här och väntar på att maten skall smälta så jag får bege mig ut på min fantastiskt vackra och omväxlande länkrutt. Oberoende av hur bra det känns och trots det faktum att vädret är härligt skall jag inte springa längre än 15km idag. 12 om det känns jobbigt på vägen.

Glädje för en löpare

Jag vet att det inte är alla som är intresserade av min träning, men idag var det lite speciellt. Det var första gången på en månad som jag gjorde något som man verkligen kan kalla löpträning. De senaste veckorna har till största delen bestått av cykling och några lätta länkar för att testa löparknäet.

Planen då jag drog på mig mina nyare NB 1225 var att jag skulle länka 10km med någon typ av fartlek. Eftersom 7km är det längsta jag löpt under den senaste tiden skulle bara sträckan göra mig glad. Fartlek på känsla måste vara bland det bästa man kan göra, man behöver inte haka upp sig på speciella sträckor, alltså kan man inte springa för fort eller för sakta, bara helt perfekt.

Nåväl, jag kom mig iväg, första 3km kändes ungefär som väntat, stelt och osäkert som Magnus Härenstam på styltor. Tungt var det inte, och farten höll sig lätt kring 4.30 trots motvinden så humöret hölls uppe, då beslöt jag mig för att första 5km skulle vara vanlig länk och först efteråt påbörja fartleken. Sagt och gjort, 5 första kilometrarna vanlig länk, medelfart 4.26min/km, p:156 (helt okej puls, betydligt längre än den varit under löparknäets storhetstid).

De senare 5km förtjänar ett eget stycke! Där kom vändpunkten, bestämde mig strax innan jag vände om att fartleken får bli 2min frisk fart, 1min lättare länkfart, och detta upprepat så många gånger jag hinner på vägen hem. På några meter hade jag upp en fart som kändes behaglig och benen drog mig fram i en lätt medvind, inte en enda tecken av trötthet eller känsla av löparknä, men en ständigt stigande puls. Pulsen ignorerade jag redan efter detta första tvåminuters intervall, den fick stiga som en piccachioballong på vårmarknaden sålänge det inte påverkade känslan i löpningen. På första "joggminuten" insåg jag fort att farten då var rätt hög även om det kändes som 5.00 fart, av tidigare erfarenheter var detta väntat så jag fortsatte som vanligt. Ett antal 2 minuters intervall senare kom jag hem, tittade på klockan och förvånades över tiden. Medelhastigheten på vägen hem blev 3.45 trots de "sakta" minuters intervallen. Detta var välbehövligt för både kropp och knopp, att löpa så lätt såpass hårt var ett glatt besked. Portugal here I come. I just love running!

För de som verkligen vill höra någonting negativt kan jag berätta att knästödet glider ner så att det känns som om det skulle falla av vilket stör en del. Men på något konstigt vis hålls det ändå kvar där på knäet och fyller sin funktion mer än väl. Undrar om det eventuellt glider ner lättare när benen är täckta av solkräm och sedan svettas, det återstår att se.

Jag har ett plan!

"Lysande Sickan"

Inte EN plan, jag hade ETT plan att passa...

För att göra en lång historia kort borde jag just nu sitta i Portugal, trött efter en bra träningsdag. Nu sitter jag hemma, minst lika trött och en aning besviken på vulkaner. Två tågresor och en hotellnatt inklusive hotellfrukost har varit veckoschemat fram tills idag.

Två riktigt goda och ordentliga måltider mat och två träningspass är ganska nära allt jag har åstadkommit idag, men väl så, det är trots allt så nära man kommer lägerlivet här hemma.

EN plan har jag egentligen nog, men jag är inte helt säker om det är smart att förverkliga den, den kan i värsta fall medföra mera skada än nytta, och det vore ganska olägligt i nuläget. Men den som lever får se, imorgon lär jag veta hur det blev med den planen. Men kul skulle det säkerligen kunna vara. (senast imorgon lär jag avslöja vad planen är, om inte, så fråga om du är nyfiken)

Ibland är jag normal för andra, ibland känner jag mig normal, men vad är normalt? Och är det normalt att vara normal? I matematiken är normalen vinkelrät mot bl.a. linjen och planet, alltså så avvikande något bara kan vara från det ursprungliga. Om man avviker maximalt från andra, är man då normal? Filosofiska frågor som säkerligen har många olika svar beroende på vem som svarar, men en sak är säkert, att du inte är normal! Jag har nämligen bestämt att mina läsare är onormala. Ojdå, försöker han skrämma bort sina få läsare? Kanske, kanske inte. På vilka grunder drar han den slutsatsen kan någon jobbig viktigpetter fråga sig. Då frågar jag om du verkligen vill veta eftersom svaret eventuellt är den absoluta sanningen om dig. Du är inte normal i varje fall, tro mig. (Varför skulle någon tro på honom, en skogsmänniska utan liv? Tja, det vete fåglarna...kanske.)

Hursomhaver... intensivträning imorgonbitti(08.00) gott folk, be there!

Denhär bilden åskådliggör mina läsare bättre än vanliga foton

(nej, jag är inte hög)

Eftersom jag inte kan göra speciellt mycket åt min egen situation för tillfället tänkte jag skapa världsfred så länge jag väntar på nya besked. Bara för att få tiden att gå.

Le! Det hjälper dig. Du mår bättre, ser både trevligare och sötare ut och det bästa; leenden smittar.

Jag känner mig inte särskilt pratglad och har därmed inte så många ord att skriva. Det är såna gånger man får vara glad att bilder finns. Enligt klyschan säger ju en bild mer än tusen ord, och banne mig att jag skulle orka skriva tusentals ord nu, så det får bli bilder.

Enligt de snart över ett år gamla planerna skall jag träna på den där skogsvägen imorgon. Och om ingen uppmärksamhetskrävande vulkan skulle samarbeta med västliga atlantvindar skulle det inte vara några som helst problem. Ja e int bitter...än, det känns som om jag inte har rätt att vara det riktigt ännu.

Bilden talar för sig. Nu åker jag ner till Helsingfors och kollar läget med flygtrafiken. Det finns två möjligheter:

1) Vi kommer ner och får reda på att inga flyg lyfter imorgon och återvänder således hem redan imorgon. Då blir det en hel del ekonomiskt spill och en oerhörd frustration och uppgivenhet. Då blir jag bitter

2) Vi kommer ner, checkar in på hotellet och får bekräftelse om att planet lyfter som planerat. Samtidigt som vi går och lägger oss kommer jag tycka väldigt synd om de som inte ännu fått åka fastän de skulle resa iväg flertalet dagar före oss.

Få se vilket alternativ det blir, men jag röstar för det andra!

Ta hand om er i Finland, och jag återkommer! (tidigare än önskat befarar jag)

Kom ihåg att le!

När vindarna viskar mitt namn

Eyjafjallajökull... namnet alla pratar om, men ingen kan prononcera. Normalt bryr jag mig inte värst mycket om naturkatastrofer och sånt som ställer till för andra, men när det spolierar mina planer som jag drömt om dagligen det senaste året är gränsen nådd! Då bryr jag mig minsann och hatar därmed vulkanen av hela mitt hjärta. Men mycket finns det inte att göra, tyvärr. Dessutom är matrisuppgifterna långt ifrån klara, trots mina 6½h intensiva räknande igår är jag inte ens halvvägs (uppgifterna borde ha varit inlämnade i torsdags). Snö...jag tänker inte yttra mig om sånt här för språkets renhets skull. Den negativa listan kunder göras hur lång som helst, men sånt är sällan trevligt att läsa så jag låter bli.

Mången läsare(typ 2 av mina 3 läsare) har säkerligen gett upp hoppet på fortsatt uppdatering på denhär bloggen efter den nyhetstorka som uppstått i samband med läger i Kuortane och arbetsvecka i Vörå. Orsaken till att det är stor variation gällande uppdateringsintervallen är att jag när jag skapade bloggen lovade mig själv att inte skriva för att jag känner mig tvungen utan bara när jag känner för det. De som står ut med ojämn uppdatering och finner någon del av mina skriverier intressanta bör tålmodigt fortsätta följa, för när jag inser att jag inte längre har några läsare slutar jag skriva, enkel logik.

Björkar tycker jag om, enkla träd, både att klyva och beskriva. Dessutom enkla på sånt vis att de är svart-vita, så som man ofta ser världen vid grova generaliseringar(sånt som människor är bra på och tycker om).

Om jag nu för att lätta upp stämningen lite skall väva in lite positiva känslor i texten så kan nämnas att solen just tittar fram och snöfallet har upphört för tillfället. Sånt blir man glad av. Dessutom känns det bra att ha en tid till massören imorgon, låren är verkligen i behov av det, bara 2h cykling kvar innan lättnaden i benen.

Tiden räcker inte till mera text för tillfälle, inspirationen är för trög för att texten skall hållas flytande.

"Livet är som att cykla, för att hålla balansen måste du fortsätta framåt." A.Einstein

Idag är början på fortsättningen av mitt liv

Ett par intensiva dagar har spenderats i Kuortane i annat syfte än att dagdriva och blogga, därför har inga nya bloggrubriker synts till på denhär adressen. Helgen som helhet har varit positiv, jag är mera motiverad och hoppfullare än på väldigt länge, detta trots att det inte blev något 6km löptest för min del denna gång. Men jag har löpt, först med smärta, sen med knästöd, det andra är ett betydligt bättre alternativ enligt mig. Dessutom har jag fått diskutera mitt "stora" problem med en grupp allvetande tränare som innehar såväl kunskap som erfarenhet, medan jag fick en diskussionsstund med grensgruppsledaren om mina något mindre problem och annat trevligt. Några lite annorlunda scenarier har också utspelat sig i på lägerområdet under helgen, bl.a. många jättefina testresultat, härliga scenframträdanden, ett par ambulansbesök och en hel del blod, svett och tårar...och is!

Söndagar överlag är en mindre omtyckt veckodag, trots det känns det som en av mina bättre dagar på senare tid även om lördagen till en början var betydligt bättre. Just nu känns det som att detta inlägg enbart blir en mellanrapport, men må så vara, hoppas ni fortsätter följa i väntan på de mera underhållande inläggen.

Vöråskogarna, arbetsplatsen de inkommande dagarna, en del träd som skall fällas, sågas, klyvas och köras hem (till mormors eftersom det är hennes skog). Men på vägen till Vörå ska jag svänga in via Mattssons för att köpa ett eget knästöd eftersom ägaren till knästödet jag använde i helgen ville ha tillbaks sitt.

Det är mycket just nu, men bara jag får tillgång till resten av materialet till matriskursen skall jag förhopppningsvis hinna bli klar innan avfärden till sydligare breddgrader, dvs. en sak mindre att göra sen. Terräng FM är en tävling som stjäl rätt mycket tankeverksamhet i nuläget, men förhoppningsvis skall jag hinna bli i så bra form att det inte är någon tvivel om jag skall tävla eller ej. Det skulle i såna fall innebära att tävlingssäsongen inleds 16.5 med den längsta distans jag någonsin tävlat på. Det låter kul. Vad skulle möjligen kunna kännas tyngre sen?

Sådär ser jag och min far ut en dryg timme innan mitt första landslagsuppdrag. Motivationsbild.

Om de ger dig ett linjerat papper, så skriv på tvären

Eftersom löparknäet hindrar mig från att provspringa mina nya skor har jag istället valt att gå in dem inomhus istället. Dock hindrar ingen mig ifrån träning, därför begav jag mig nu åter efter ett par plågsamma vilodagar ut på en cykellänk. Oj vad det kändes lätt, jag hade motvind första halvan. Trots det hade jag bäst tid hittills i år på halva vägen och låren var inte ens stela som stockar. När vinden sedan på hemresan var på väg åt samma håll som mig gick det ännu lika lätt, men självklart lite hårdare. Med nästsista stora backen i sikte log jag och visste vad jag skulle komma att göra några hundra meter längre fram, låren kändes varma redan av tanken. Det är en skön känsla att accelerera i uppförsbacke sittandes på en cykel med för låg sadel. Pulsen stiger tjugotalet slag och den ack så omtalade mjölksyran sprudlar i låren och ger den speciella känslan av värme samtidigt som benen styvnar märkbart. Efter den sista backen (i vilken proceduren återupprepades) fortsatte jag accelerera ännu över backkrönet och vidare på den lätt sluttande fortsättningen på väg hemåt. 31km/h...32...33...34...BANG! Den plötsliga smällen och det skrammel som nu följde fick mig att stanna cykeln. Med båda fötterna på stabil mark spanar jag efter metalldelar liggandes längs med vägen, men inget syns. Sen ser jag på mitt bakhjul...ojdå, se så det kan gå. Luften hade pyst iväg så att säga, inte lugnt och försiktigt som jag föreställer mig pysa, men i bemärkelsen rymt iväg. Totaltiden av min cykellänk blev alltså inget rekord trots det ytters goda slagläge jag hade skapat.

Men... Sånt är livet.

Om jag vore lika bra på att accelerera gällande pluggandet till inträdesproven som med cyklingen skulle jag vara nämnvärt lugnare. Jag kan stolt skriva att jag idag har öppnat fysikboken för första gången efter studentskrivningarna i syfte att plugga. Jag gav mig direkt på den del i gymnasiefysiken jag fattar sämst och aldrig har greppat riktigt, kraftmoment och rotationskinematik. Jag saknar på något vis skolundervisningen, men bara i "mina" ämnen. Kunskapen är så lätt att komma åt i skolan, allt serveras som från silverfat. Men orsaken till att jag börjar med femte boken i fysik och inte första är att jag verkligen vill lära, jag har inte bara läst fördjupad fysik för att skriva bra i studenten, jag har alltid velat åt kunskapen, annars skulle allt nog kännas rätt meningslöst nu med tanke på att skrivningarna inte gick så bra.

Kom ihåg att tänka positivt gott folk!

Hunger och mättnad

Hurudan mättnad? Jo, först var det ämnesspecifik mättnad om man utgår från att Bergwalls färska GI-semlor är ett ämne, sen blev det normal mättnad när örtbatongen och en halvliter mjölk sjönk ner ovanpå. Ytterligare några minuter senare förändrades läget till en övermättnad när mjölken hade trängt in i allt bröd och svällt, det var då jag beslöt mej för att käka upp den sista cheesecakebiten som jag av misstag hittade i frysen idag, personligen trodde jag den var uppäten. Detta resulterade i en odefinierad mättnadsgrad, men ändå inte värre än alla besök på rax i de yngre åren, hujedamej sånt barn jag var.

Hungrig? Inte för tillfälle, men fråga mej om någon minut så ska jag ge dej ett annat svar.

Jag borde tillägna en egen blogg för mina nyinförskaffade löparskor, men lat som jag är nöjer jag mej med en liten bild här. Mina NB 1225 har jag redan ett exakt likadant par från tidigare så de får ingen närmare presentation. Jag tänker mej att de som inte sett den kanske inte heller bryr sej.

Min nya NB 905, bekväm, lätt och sitter väldigt bra på foten. Och på ett lite annorlunda vis tycker jag den är rätt snygg.

Nu kom jag på varför jag skulle skriva! Jag skulle ju berätta om gårdagens andra märkliga upplevelse, vars motsvarighet i textform jag redan utnyttjat. Fiat lux 2.0 får det bli nu då. Nu har jag nämligen el i mitt eget rum i källaren! En lampa i taket är inte heller så illa. På torsdagen kommer elektrikern och avslutar sitt jobb här i källaren om allt går som planerat. Men trots det är resten inte mycket närmare slutet, men lite ljus i tillvaron skadar sällan.

Nu är det nog dags för lite kaffe och smörgås tror jag minsann.

Trappor, mignonägg och lite tiimaribly

Denna eftermiddag hittade jag en intressant mängd konstiga ting, nämligen en gammal version av MAOLs tabeller, en vilsen elev från fjärran och ett uppgiftspapper från igår. Med dessa medel kan man lätt få tiden att gå, och jag hoppas att inte jag var den enda som blev smartare. Ett speciellt tack bör jag rikta till G som mjukade upp min elev så att denne hölls förvånansvärt lugn. Lärare, jovisst, men jag garanterar inte att mina elever blir smartare efteråt.

En lättnad att åter en gång sitta här, slö och krokig i ryggen. Det har varit såväl en psykisk prövning som en mönsterbrytning med påsk och alla bröder hemma. Datorn har inte känts som min egen under de senaste dagarna, och eftersom jag inte känner mej bekväm med två spelgalna bröder som hänger över axeln under mina datasessioner har de blivit få. Detta har resulterat i rastlöshet, att jag har läst ut Da Vinci koden, att jag sökt orsaker att åka hemifrån och att utforska alla punkter i mitt tak i brist på annat. Nu hoppas jag självklart att ni inser att jag inte utforskat ALLA punkter i mitt tak med tanke på att en punkt är oändligt liten och att mitt tak således består av oändligt många punkter, men helheten börjar sitta på hornhinnan (alltså min hornhinna).

Visst är det lättare att få skalet av mignonägg om man låter det stå i frysen innan man tar bort skalet?

Förresten, du som fortfarande läser, är det dumt att börja läsa en bok som är ämnad för Portugalresan nu innan avfärd? Jag skulle troligen känna för att läsa lite före 20:e, men om jag läser nu har jag bara en bok till resan.

Imorgon skall jag till G 09.00 för behandling av löparknä, en bra start på dagen, sen ska jag åka vidare till Mattssons och handla skor, jag tror jag trots allt skall skaffa ett par lättare och ett par stabila. I bästa fall kommer jag på något annat smart att göra i Jakobstaden när jag för ovanlighetens skull tar mej dit dagtid och inte i samband med träning. Även om en träning i Jeppis skulle göra mej överlycklig för tillfället. Jag har inte löpt i Tellushallen sen 10.3, en himla lång tid sedan...

Om någon fortfarande läser kan jag väl önska er en glad påsk eller något i den stilen, bättre sent än aldrig.

Sandra, sådär ser vissa trappor ut, allt är inte så lätt som i Normens mera. Med åren blir det lite svårare, men det är fortfarande samma väg upp.

Fiat lux - Varde ljus

Massor av folk som nyligen yrade omkring, barnsben, långa ben, tjocka ben och inga ben. Alla är samlade på en relativt liten yta, och vända mot ett håll, alla har en tanke. Tiotalet meter bakom denna folkmassa irrar en vilsen individ helt ensam. Två mörka gestalter agerar snabbt och effektivt, först hörs ett kvävt skrik, sedan följer tystnad...

Söndag är min tanke, lördag står det i kalendern. Men bäst av allt är nog att det verkar som om hela Finnholm sover. Sanningen är dock lite annan, morsan torde vara i jobb och farsan vilar efter morgonens skidtur på skaren. Poängen är att mina två bröder sover vilket ger mej lugn och ro, samt tillgång till datorn.

Sol och strand, usch och fy. Jag tänker svett och bränd hy, illröd oberoende av solskyddsfaktor. Att komma till Portugal och träna i värmen lockar ändå, men först gäller det att bli kvitt löparknäet för att löpträning ens skall bli möjligt utan den förvärrande smärtan. Suck. Men skam den som ger sej!

I rosens tecken

En bil svänger upp på gården, några sekunder senare slocknar strålkastarna och en dörr öppnas. En hund. Katten som suttit och betraktat händelsen från en plats några meter från bilens parkeringsplats får bråttom. Påsk, en familjehögtid? Åtminstone verkar det som om vi blir flera än vanligt över påsken. Billyktorna kom nämligen inte ensamma, hack i häl på dem kom även J, M och som jag redan nämnde L, den ivrige tiken.

Liksom påsken för med sig blandade känslor gjorde också dagens träning det. Uppvärmningslänk på 6km, lätt löpning. Man tycker ju det skulle gå fint, men löparknän har tydligen inte förstått charmen med löpning ännu. Det har nu gått tre veckor utan vanlig löpträning, det känns annorlunda, småjobbigt och mentalt påfrestande att inte få göra det jag verkligen vill. Men det finns de som har det värre.

Efter många års uppehåll har jag åter börjat läsa böcker, exakt orsak eller när är svårt att slå fast, men det faktum att jag efter flera års paus funnit glädje och underhållning i böcker känns som en välkommen sanning. Just nu är det Dan Browns böcker som är på agendan, tips tages gärna emot för framtida behov, Brown har trots allt inte skrivit så många böcker. Så om läslusten håller i sej kan det lätt hända att jag kan bli tvungen att utforska andra författares verk för nyheter.

Don't worry, be happy!

Laviner och annat somrigt

Sommarregn, oj vad skönt det skulle vara med en lång länk i ett härligt varmt sommarregn. Det är de tätt fallande vattendroppar från taket som får ämnet på tal, snön smälter i rask takt medan den stackars trappan som ligger strax under takkanten får ta all skit, i dethär fallet smältvatten. För en stund sedan hördes ett enormt brak, följt av en ljudligt glidande snömängd som var på väg att utforska världen bortom takplattorna, men det blev plattfall direkt för den nyfikne snömängden. Det är många som försökt övervinna gravitationen, men i längden har det alltid slutat med förlust.

Påsken på inkommande sägs det, jag har svårt att avgöra om det är en bra eller dålig grej, det betyder att jag är ledig precis lika mycket som vanligt, med den skillnad att resten av familjen också är hemma... vilket himla liv det kommer bli, vad skall det då bli av mina dagliga rutiner? Memma med flora vanilla och mignonägg brukar höra till den positivare halvan av påsken, och folk som bor i civilisationen har jag hört kan få besök av barn som har klätt sej fult och kräver snask. Dagens ungdom...

Kom just hem från massagen, det blev bestämt att jag skall på tisdag och torsdag igen, målet är att få Tensor Fasciae Latae att slappna av, dvs. muskeln på utsidan av låret. Men vad tänker man med när tidpunkterna för dessa massagetider bestäms till 08.00 och 09.00? Jag har ju ledigt, jag kan sova hur länge jag vill. Fördelen är ju att jag i och med dessa tider kommer att ha massvis med fritid de dagarna. Imorgon har jag fått tillåtelse att testa knäet med löpning igen, håll tummarna!

Ps. Borzov hade nog inga trappor i sitt hus.

Heisenberg might have slept here

Q: Why do you rarely find mathematicians spending time at the beach?

A: Because they have sine and cosine to get a tan and don't need the sun!

Nu tänker väl ni precis som katten, men eftersom det är min blogg bestämmer jag vad som står här, sen är det ditt val om du vill läsa. Ett gott skratt förlänger livet, men tiden går fortare när man har roligt, var är fördelen?

Idag när jag såg på klockan undrade jag varför i hela fridens namn jag aldrig sett sambandet mellan barndomslekar och gymnasielärare under åren i gymnasiet. Jag skulle väldigt gärna ha en sista lektion matematik, utan väggklocka i klassrummet och således få chansen att fråga "vad är klockan farbror Wargh?" (för er som inte förstår är Mr. Wargh min mattelärare). Att jag missat det trots 28 kurser med PW är nästan skam, men jag skyller på att lektionerna varit så intressanta att jag aldrig hunnit tänka på tiden.

Om någon skulle fråga hur det börjar vara ställt med färdigställandet av vår källare skulle jag svara att det ser ljust ut. Mest av den enkla anledningen att jag de två senaste dagarna målat med vit färg och för att våren är på inkommande så att några fotoner råkar ha vägarna förbi och lyser upp en aning.

Förövrigt bör tilläggas att cheesecaken verkligen är god, men måtta med allt, ät dej inte mätt för att sedan lassa upp en stor bit cheesecake på fatet till kvällskaffet, det är mera mättande än man kan tro.

Werner Heisenberg är känd för att ha introducerat osäkerhetsprincipen.

Valerij Filippovitj Borzov

Snacka om att ha stort inflytande, en politiker som sitter och pantar på 5 OS-medaljer och lika många VM-medaljer. Trots detta är det mest fascinerande med denna Ukrainske vältränade 60 åring att han bokstavligen fått en hel idrottsgren på fall, detta till följd av ett hopp, det s.k Borzovhoppet. Det fallna idrottsfolket, de s.k. friidrottarna reser sig genast efter det djupa fallet och dumma som friidrottarna är upprepar de proceduren tills låren bränner och skriker på hjälp när de blir tvungna att jobba anaerobt (Jag har aldrig kunna tyda precis vad låren skriker, men detta är min gissning). Nu är ju dock världen inte riktigt så svartvit som man skulle önska ibland, det finns ju även andra idioter än friidrottare som utövar såväl Borzovhopp som Borzovgång, och lika klart finns det friidrottare som inte gör det.

Valerij Borzov är en man som vet hur man ska göra för att bli "limin"!

Folk har kallat mej konstig förr, och jag tror det kommer att ske igen (om någon läser detta). Friidrottare som jag är, implicerar ju lätt misstolkat av tidigare stycke att jag är dum, och dum som jag är har jag inte innan i söndags på kvällen letat utbildningar och alternativa planer vilket ledde till en mild panikvåg. Senare när söndagskvällen omvandlats till tidig måndag morgon visste jag fortfarande inte mera än en utbildning jag var intresserad av, så paniken kröp högre upp i halsgropen och vände sej på tvären. Ännu på måndag eftermiddag när jag väl var i skolans datasal kändes allt hopplöst, vilket ledde till att jag sökte till min drömlinje och till två andra som jag säkert slipper in på, men inte vill studera, smart drag Jimmy. Nu kommer då det som kan göra att jag uppfattas som konstig; eftersom Teknisk Fysik och Matematik råkar vara en av de svåraste utbildningarna att slippa in på, och eftersom mina studentbetyg blev många poäng mindre värda än väntat kommer jag nu bli tvungen att råplugga fram tills juni för att prestera på topp i urvalsproven. Litteraturen som skall läsas och räknas är precis densamme som till studentskrivningarna... Varför skall jag plugga matte och fysik efter skrivningarna när jag knappt gjorde det innan!? Detta är min enda väg till min drömlinje dock, jag har bränt mina andra broar. Jag kommer att klara det! Varför? Jo, för att jag kan och vill detta!

Och en vänlig hälsning till alla små irriterande snöflingor på marken, i luften och på taken, åk till Afrika och smält, de kommer att uppskatta er mera än oss!

En gång är ingen gång

"Today is a good day for...", härlig attityd att börja varje dag med den meningen. Idag känns som en bra dag för intensivträning, men jag har lovat mej själv att vara lite försiktig med att testa på egna akrobatiska konster och annorlunda övningar som på något vis kan inverka negativt på löparknäet. Innan veckan är slut tänker jag löpa en normal träning, alternativ träning är inte lika kul i längden, men cyklingen ger upphov till en så härligt värmande känsla när mjölksyran sprudlar i låren. På tal om mjölksyra kommer jag att tänka på mjölksyrebakterier och därmed Portugal. 3 veckor kvar tills avfärd, och ytterligare 3 till hemfärd.

Trevligt att vakna upp och ens första tanke är att käka frukost snabbt så man får provsmaka After eight cheesecaken som man gjorde kvällen innan. Det ger humöret en bra start på dagen, trots att mången motgång ligger strax under ytan redo att bubbla upp vid minsta tecken på svaghet.

Antagligen är det sant eftersom jag inte har en enda läsare ännu, men oj vad jag skrattade när jag såg bilden.

Du får aldrig en andra chans att göra ett första intryck

Det kan verka dumt att skriva sitt första blogginlägg vid den tidpunkt när de uthålligaste hjärncellerna har dansat sin sista quick step för ikväll, men det ger en riktigare bild av mej. När jag nu av flertalet konstiga anledningar har skaffat en blogg vill jag genast skriva, varför vänta på läsare eller inspiration?

Tankarna jag hinner tänka på de långa och ensamma söndagslänkarna kräver så stor lagringsplats att en blogg där jag kan förvara dem känns som en bra lösning.

Studentexamensnämnden skulle jag ha ett och annat att säga åt, men för att hålla språket någotsånär vårdat från början lär jag vara tvungen att låta bli tillsvidare. Livet är ingen dans på rosor helst enkelt. Men trots något blygsamma studentbetyg har jag idag sökt in till skolor, eller rättare sagt, skolan. Det blev bara det nya Aalto-universitetet på min ansökningsblankett i år. Teknisk Fysik och Matematik är linjen jag mycket gärna vill studera, men jag är inte ensam, och mina rivaler är inte dumma. Men jag vet vad jag kan, ingenting är omöjligt.

Nu har jag gjort mitt första intryck, Din tur!