Nu händer det grejer minsann, jag börjar skriva igen! För nu har jag tid, nu har jag lust och nu har jag ork, vilket i sin tur bådar gott inför kvällens stafett-DM i Bennäs.
Efter en längre tids paus från bloggandet har jag mycket att berätta, men jag väljer att endast skriva om en händelse från min uppehållsperiod, och nej, det är inte studenten och inte portugalresan, sånt är tråkigt att läsa, det måste upplevas. Även om det inte är någon idrottsblogg skriver jag en hel del idrott, vilket inte är så konstigt eftersom det är en stor del av mitt liv, särskilt om somrarna.
I söndags på kvällen efter två fartfyllda, trevliga och långa dagar begav jag mig på en länk. Målet var att löpa lätt och relativt långsamt. Sannolikheten att det skulle kännas bra antogs vara rätt nära noll efter en 5 timmars natt och två dagars festande, jag var ovanligt slak i kroppen när jag fuktade mitt nya pulsbälte, satte på mig min nya Polar RS300X pulsklocka, snörade mina fina NB1225 och gick ut(jo, det är viktigt att beskriva vilka skor eftersom det är lätt att välja fel och hamna att löpa med gamla, utnötta skor av samma modell (dom andra är inte fina längre efter några gräsklippningar)). Efter en halv kilometer anade jag att något var fel, pulsen hade inte nått högre än 134(i vanliga fall brukar den närma sig 150 redan då), och eftersom jag hade nytt bälte misstänkte jag att det visade fel, men efterhand fick jag ge efter och konstatera att jag var så oerhört avslappnad i hela kroppen att endast de "rätta" löpmusklerna arbetade och hjärtat därmed inte behövde jobba desto hårdare. 10km på 46.40min med en medelpuls på 143. Det var något speciellt för mig, min kropp mår bra!
Därmed har jag berättat klart om de senaste 6 veckorna.
Världen är en intressant plats, inklusive Finnholm.
Idag fick jag post, en stor(ungefär som två mjölkpaket i bredd) låda. Jag blev glad. Öppnade lådan medan jag stod och stekte chicken nuggets, snacka om att vara begåvad, ja, nästan feminin. När jag fick upp lådan såg jag något litet(ungefär som 4 tändsticksaskar på varann) fasttejpat i en paffbit i botten av den stora lådan, när jag klippt loss den lilla lådan och öppnade den fanns ett litet papper och en ännu mindre plastbit med en liten sladd till. Post från Irland stod det. Jag blev glad, men sedan stressad, för jag var hungrig (alltså kunde jag inte genast springa ner och sätta in musik på min nya iPod shuffle). Men efter att ha ätit klart fick jag gå ner, men då var jag för lat för att välja musik så jag lade över några låtar och gick ut för att pröva hörlurarna och tekniken, då blev jag glad en tredje gång över samma plastbit. Nu återstår bara det ultimata testet, om hörlurarna hålls i öronen under träning.
Nog om mig, hur är det med dig?
Väjningsplikt, jovisst, men från vilken väg?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar