Jag vet att det inte är alla som är intresserade av min träning, men idag var det lite speciellt. Det var första gången på en månad som jag gjorde något som man verkligen kan kalla löpträning. De senaste veckorna har till största delen bestått av cykling och några lätta länkar för att testa löparknäet.
Planen då jag drog på mig mina nyare NB 1225 var att jag skulle länka 10km med någon typ av fartlek. Eftersom 7km är det längsta jag löpt under den senaste tiden skulle bara sträckan göra mig glad. Fartlek på känsla måste vara bland det bästa man kan göra, man behöver inte haka upp sig på speciella sträckor, alltså kan man inte springa för fort eller för sakta, bara helt perfekt.
Nåväl, jag kom mig iväg, första 3km kändes ungefär som väntat, stelt och osäkert som Magnus Härenstam på styltor. Tungt var det inte, och farten höll sig lätt kring 4.30 trots motvinden så humöret hölls uppe, då beslöt jag mig för att första 5km skulle vara vanlig länk och först efteråt påbörja fartleken. Sagt och gjort, 5 första kilometrarna vanlig länk, medelfart 4.26min/km, p:156 (helt okej puls, betydligt längre än den varit under löparknäets storhetstid).
De senare 5km förtjänar ett eget stycke! Där kom vändpunkten, bestämde mig strax innan jag vände om att fartleken får bli 2min frisk fart, 1min lättare länkfart, och detta upprepat så många gånger jag hinner på vägen hem. På några meter hade jag upp en fart som kändes behaglig och benen drog mig fram i en lätt medvind, inte en enda tecken av trötthet eller känsla av löparknä, men en ständigt stigande puls. Pulsen ignorerade jag redan efter detta första tvåminuters intervall, den fick stiga som en piccachioballong på vårmarknaden sålänge det inte påverkade känslan i löpningen. På första "joggminuten" insåg jag fort att farten då var rätt hög även om det kändes som 5.00 fart, av tidigare erfarenheter var detta väntat så jag fortsatte som vanligt. Ett antal 2 minuters intervall senare kom jag hem, tittade på klockan och förvånades över tiden. Medelhastigheten på vägen hem blev 3.45 trots de "sakta" minuters intervallen. Detta var välbehövligt för både kropp och knopp, att löpa så lätt såpass hårt var ett glatt besked. Portugal here I come. I just love running!
För de som verkligen vill höra någonting negativt kan jag berätta att knästödet glider ner så att det känns som om det skulle falla av vilket stör en del. Men på något konstigt vis hålls det ändå kvar där på knäet och fyller sin funktion mer än väl. Undrar om det eventuellt glider ner lättare när benen är täckta av solkräm och sedan svettas, det återstår att se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar