Om jag någon gång ser en leende joggare ska jag överväga saken

Om rubriken gäller alla sitter en stor del av de bilister ja mötte under min träning i denna stund i farstun och snörar på sig sina gamla, slitna löparskor. Då vill jag på en gång rekommendera att redan imorgon åka och köpa nya, ordentliga skor. Förutom fördelen att man minimerar riskerna för belastningsskador och annat otrevligt som dåliga skor kan medföra hjälper också köpet av ett par nya skor till att motivera vem som helst, alltså mår man bättre och löpning blir roligare.

Det är över ett år sen senast jag sprang och sjöng högt för mig själv med ett leende i uppförsbacke. Leenden smittar liksom mycket annat, och jag tror bestämt att jag har gjort en insats för världsglädje idag. Den positiva känslan som infinner sig under vissa träningar är skrämmande stark, och använder man den rätt kan det bli en himla stark drivkraft. Varifrån och varför den uppkommer kan variera oerhört från gång till gång, idag tror jag det var en blandning av att solen tittade fram efter snöfallet och regnet, att benen kändes fräscha efter massagen, att kroppen var behagligt "limin" efter intensiven, tanken på Portugal och förmiddagens uppladdning med fascinerande klipp från talang världen över.

Det skall bli oerhört skönt att få komma bort från Finland. Bort från kyla, stress, måsten, familj, nakna träd, fult fjolårs gräs och allt annat här hemma. Men efter 3 veckor blir det förhoppningsvis trevligt att komma hem igen trots allt. Nu börjar det bli dags för mat och sedan bör man väl börja packa resväskan så man har det gjort.

Ta hand om Finland! (och ni som tänkt resa under tiden jag är borta skall ha det så trevligt och se till att komma hem helskinnade och med många nya erfarenheter)

Tystnad

Jag har glömt hur man gör ingenting på ett trevligt sätt. Synd men sant. Känslan av när man går runt i huset och stressar med att göra ingenting och inte har ro att sitta vid datorn är värre än känslan av att ha för mycket att göra, sorgligt nog. Idag är en sån dag, ingenting att göra, men ändå känns det stressigt. Turligt nog finns det en medicin som oftast fungerar, en naturmedicin som ibland närapå missbrukas av en viss grupp människor, botemedlet kallas söndagslänk i folkmun.

Sitter nu här och väntar på att maten skall smälta så jag får bege mig ut på min fantastiskt vackra och omväxlande länkrutt. Oberoende av hur bra det känns och trots det faktum att vädret är härligt skall jag inte springa längre än 15km idag. 12 om det känns jobbigt på vägen.

Glädje för en löpare

Jag vet att det inte är alla som är intresserade av min träning, men idag var det lite speciellt. Det var första gången på en månad som jag gjorde något som man verkligen kan kalla löpträning. De senaste veckorna har till största delen bestått av cykling och några lätta länkar för att testa löparknäet.

Planen då jag drog på mig mina nyare NB 1225 var att jag skulle länka 10km med någon typ av fartlek. Eftersom 7km är det längsta jag löpt under den senaste tiden skulle bara sträckan göra mig glad. Fartlek på känsla måste vara bland det bästa man kan göra, man behöver inte haka upp sig på speciella sträckor, alltså kan man inte springa för fort eller för sakta, bara helt perfekt.

Nåväl, jag kom mig iväg, första 3km kändes ungefär som väntat, stelt och osäkert som Magnus Härenstam på styltor. Tungt var det inte, och farten höll sig lätt kring 4.30 trots motvinden så humöret hölls uppe, då beslöt jag mig för att första 5km skulle vara vanlig länk och först efteråt påbörja fartleken. Sagt och gjort, 5 första kilometrarna vanlig länk, medelfart 4.26min/km, p:156 (helt okej puls, betydligt längre än den varit under löparknäets storhetstid).

De senare 5km förtjänar ett eget stycke! Där kom vändpunkten, bestämde mig strax innan jag vände om att fartleken får bli 2min frisk fart, 1min lättare länkfart, och detta upprepat så många gånger jag hinner på vägen hem. På några meter hade jag upp en fart som kändes behaglig och benen drog mig fram i en lätt medvind, inte en enda tecken av trötthet eller känsla av löparknä, men en ständigt stigande puls. Pulsen ignorerade jag redan efter detta första tvåminuters intervall, den fick stiga som en piccachioballong på vårmarknaden sålänge det inte påverkade känslan i löpningen. På första "joggminuten" insåg jag fort att farten då var rätt hög även om det kändes som 5.00 fart, av tidigare erfarenheter var detta väntat så jag fortsatte som vanligt. Ett antal 2 minuters intervall senare kom jag hem, tittade på klockan och förvånades över tiden. Medelhastigheten på vägen hem blev 3.45 trots de "sakta" minuters intervallen. Detta var välbehövligt för både kropp och knopp, att löpa så lätt såpass hårt var ett glatt besked. Portugal here I come. I just love running!

För de som verkligen vill höra någonting negativt kan jag berätta att knästödet glider ner så att det känns som om det skulle falla av vilket stör en del. Men på något konstigt vis hålls det ändå kvar där på knäet och fyller sin funktion mer än väl. Undrar om det eventuellt glider ner lättare när benen är täckta av solkräm och sedan svettas, det återstår att se.

Jag har ett plan!

"Lysande Sickan"

Inte EN plan, jag hade ETT plan att passa...

För att göra en lång historia kort borde jag just nu sitta i Portugal, trött efter en bra träningsdag. Nu sitter jag hemma, minst lika trött och en aning besviken på vulkaner. Två tågresor och en hotellnatt inklusive hotellfrukost har varit veckoschemat fram tills idag.

Två riktigt goda och ordentliga måltider mat och två träningspass är ganska nära allt jag har åstadkommit idag, men väl så, det är trots allt så nära man kommer lägerlivet här hemma.

EN plan har jag egentligen nog, men jag är inte helt säker om det är smart att förverkliga den, den kan i värsta fall medföra mera skada än nytta, och det vore ganska olägligt i nuläget. Men den som lever får se, imorgon lär jag veta hur det blev med den planen. Men kul skulle det säkerligen kunna vara. (senast imorgon lär jag avslöja vad planen är, om inte, så fråga om du är nyfiken)

Ibland är jag normal för andra, ibland känner jag mig normal, men vad är normalt? Och är det normalt att vara normal? I matematiken är normalen vinkelrät mot bl.a. linjen och planet, alltså så avvikande något bara kan vara från det ursprungliga. Om man avviker maximalt från andra, är man då normal? Filosofiska frågor som säkerligen har många olika svar beroende på vem som svarar, men en sak är säkert, att du inte är normal! Jag har nämligen bestämt att mina läsare är onormala. Ojdå, försöker han skrämma bort sina få läsare? Kanske, kanske inte. På vilka grunder drar han den slutsatsen kan någon jobbig viktigpetter fråga sig. Då frågar jag om du verkligen vill veta eftersom svaret eventuellt är den absoluta sanningen om dig. Du är inte normal i varje fall, tro mig. (Varför skulle någon tro på honom, en skogsmänniska utan liv? Tja, det vete fåglarna...kanske.)

Hursomhaver... intensivträning imorgonbitti(08.00) gott folk, be there!

Denhär bilden åskådliggör mina läsare bättre än vanliga foton

(nej, jag är inte hög)

Eftersom jag inte kan göra speciellt mycket åt min egen situation för tillfället tänkte jag skapa världsfred så länge jag väntar på nya besked. Bara för att få tiden att gå.

Le! Det hjälper dig. Du mår bättre, ser både trevligare och sötare ut och det bästa; leenden smittar.

Jag känner mig inte särskilt pratglad och har därmed inte så många ord att skriva. Det är såna gånger man får vara glad att bilder finns. Enligt klyschan säger ju en bild mer än tusen ord, och banne mig att jag skulle orka skriva tusentals ord nu, så det får bli bilder.

Enligt de snart över ett år gamla planerna skall jag träna på den där skogsvägen imorgon. Och om ingen uppmärksamhetskrävande vulkan skulle samarbeta med västliga atlantvindar skulle det inte vara några som helst problem. Ja e int bitter...än, det känns som om jag inte har rätt att vara det riktigt ännu.

Bilden talar för sig. Nu åker jag ner till Helsingfors och kollar läget med flygtrafiken. Det finns två möjligheter:

1) Vi kommer ner och får reda på att inga flyg lyfter imorgon och återvänder således hem redan imorgon. Då blir det en hel del ekonomiskt spill och en oerhörd frustration och uppgivenhet. Då blir jag bitter

2) Vi kommer ner, checkar in på hotellet och får bekräftelse om att planet lyfter som planerat. Samtidigt som vi går och lägger oss kommer jag tycka väldigt synd om de som inte ännu fått åka fastän de skulle resa iväg flertalet dagar före oss.

Få se vilket alternativ det blir, men jag röstar för det andra!

Ta hand om er i Finland, och jag återkommer! (tidigare än önskat befarar jag)

Kom ihåg att le!

När vindarna viskar mitt namn

Eyjafjallajökull... namnet alla pratar om, men ingen kan prononcera. Normalt bryr jag mig inte värst mycket om naturkatastrofer och sånt som ställer till för andra, men när det spolierar mina planer som jag drömt om dagligen det senaste året är gränsen nådd! Då bryr jag mig minsann och hatar därmed vulkanen av hela mitt hjärta. Men mycket finns det inte att göra, tyvärr. Dessutom är matrisuppgifterna långt ifrån klara, trots mina 6½h intensiva räknande igår är jag inte ens halvvägs (uppgifterna borde ha varit inlämnade i torsdags). Snö...jag tänker inte yttra mig om sånt här för språkets renhets skull. Den negativa listan kunder göras hur lång som helst, men sånt är sällan trevligt att läsa så jag låter bli.

Mången läsare(typ 2 av mina 3 läsare) har säkerligen gett upp hoppet på fortsatt uppdatering på denhär bloggen efter den nyhetstorka som uppstått i samband med läger i Kuortane och arbetsvecka i Vörå. Orsaken till att det är stor variation gällande uppdateringsintervallen är att jag när jag skapade bloggen lovade mig själv att inte skriva för att jag känner mig tvungen utan bara när jag känner för det. De som står ut med ojämn uppdatering och finner någon del av mina skriverier intressanta bör tålmodigt fortsätta följa, för när jag inser att jag inte längre har några läsare slutar jag skriva, enkel logik.

Björkar tycker jag om, enkla träd, både att klyva och beskriva. Dessutom enkla på sånt vis att de är svart-vita, så som man ofta ser världen vid grova generaliseringar(sånt som människor är bra på och tycker om).

Om jag nu för att lätta upp stämningen lite skall väva in lite positiva känslor i texten så kan nämnas att solen just tittar fram och snöfallet har upphört för tillfället. Sånt blir man glad av. Dessutom känns det bra att ha en tid till massören imorgon, låren är verkligen i behov av det, bara 2h cykling kvar innan lättnaden i benen.

Tiden räcker inte till mera text för tillfälle, inspirationen är för trög för att texten skall hållas flytande.

"Livet är som att cykla, för att hålla balansen måste du fortsätta framåt." A.Einstein

Idag är början på fortsättningen av mitt liv

Ett par intensiva dagar har spenderats i Kuortane i annat syfte än att dagdriva och blogga, därför har inga nya bloggrubriker synts till på denhär adressen. Helgen som helhet har varit positiv, jag är mera motiverad och hoppfullare än på väldigt länge, detta trots att det inte blev något 6km löptest för min del denna gång. Men jag har löpt, först med smärta, sen med knästöd, det andra är ett betydligt bättre alternativ enligt mig. Dessutom har jag fått diskutera mitt "stora" problem med en grupp allvetande tränare som innehar såväl kunskap som erfarenhet, medan jag fick en diskussionsstund med grensgruppsledaren om mina något mindre problem och annat trevligt. Några lite annorlunda scenarier har också utspelat sig i på lägerområdet under helgen, bl.a. många jättefina testresultat, härliga scenframträdanden, ett par ambulansbesök och en hel del blod, svett och tårar...och is!

Söndagar överlag är en mindre omtyckt veckodag, trots det känns det som en av mina bättre dagar på senare tid även om lördagen till en början var betydligt bättre. Just nu känns det som att detta inlägg enbart blir en mellanrapport, men må så vara, hoppas ni fortsätter följa i väntan på de mera underhållande inläggen.

Vöråskogarna, arbetsplatsen de inkommande dagarna, en del träd som skall fällas, sågas, klyvas och köras hem (till mormors eftersom det är hennes skog). Men på vägen till Vörå ska jag svänga in via Mattssons för att köpa ett eget knästöd eftersom ägaren till knästödet jag använde i helgen ville ha tillbaks sitt.

Det är mycket just nu, men bara jag får tillgång till resten av materialet till matriskursen skall jag förhopppningsvis hinna bli klar innan avfärden till sydligare breddgrader, dvs. en sak mindre att göra sen. Terräng FM är en tävling som stjäl rätt mycket tankeverksamhet i nuläget, men förhoppningsvis skall jag hinna bli i så bra form att det inte är någon tvivel om jag skall tävla eller ej. Det skulle i såna fall innebära att tävlingssäsongen inleds 16.5 med den längsta distans jag någonsin tävlat på. Det låter kul. Vad skulle möjligen kunna kännas tyngre sen?

Sådär ser jag och min far ut en dryg timme innan mitt första landslagsuppdrag. Motivationsbild.

Om de ger dig ett linjerat papper, så skriv på tvären

Eftersom löparknäet hindrar mig från att provspringa mina nya skor har jag istället valt att gå in dem inomhus istället. Dock hindrar ingen mig ifrån träning, därför begav jag mig nu åter efter ett par plågsamma vilodagar ut på en cykellänk. Oj vad det kändes lätt, jag hade motvind första halvan. Trots det hade jag bäst tid hittills i år på halva vägen och låren var inte ens stela som stockar. När vinden sedan på hemresan var på väg åt samma håll som mig gick det ännu lika lätt, men självklart lite hårdare. Med nästsista stora backen i sikte log jag och visste vad jag skulle komma att göra några hundra meter längre fram, låren kändes varma redan av tanken. Det är en skön känsla att accelerera i uppförsbacke sittandes på en cykel med för låg sadel. Pulsen stiger tjugotalet slag och den ack så omtalade mjölksyran sprudlar i låren och ger den speciella känslan av värme samtidigt som benen styvnar märkbart. Efter den sista backen (i vilken proceduren återupprepades) fortsatte jag accelerera ännu över backkrönet och vidare på den lätt sluttande fortsättningen på väg hemåt. 31km/h...32...33...34...BANG! Den plötsliga smällen och det skrammel som nu följde fick mig att stanna cykeln. Med båda fötterna på stabil mark spanar jag efter metalldelar liggandes längs med vägen, men inget syns. Sen ser jag på mitt bakhjul...ojdå, se så det kan gå. Luften hade pyst iväg så att säga, inte lugnt och försiktigt som jag föreställer mig pysa, men i bemärkelsen rymt iväg. Totaltiden av min cykellänk blev alltså inget rekord trots det ytters goda slagläge jag hade skapat.

Men... Sånt är livet.

Om jag vore lika bra på att accelerera gällande pluggandet till inträdesproven som med cyklingen skulle jag vara nämnvärt lugnare. Jag kan stolt skriva att jag idag har öppnat fysikboken för första gången efter studentskrivningarna i syfte att plugga. Jag gav mig direkt på den del i gymnasiefysiken jag fattar sämst och aldrig har greppat riktigt, kraftmoment och rotationskinematik. Jag saknar på något vis skolundervisningen, men bara i "mina" ämnen. Kunskapen är så lätt att komma åt i skolan, allt serveras som från silverfat. Men orsaken till att jag börjar med femte boken i fysik och inte första är att jag verkligen vill lära, jag har inte bara läst fördjupad fysik för att skriva bra i studenten, jag har alltid velat åt kunskapen, annars skulle allt nog kännas rätt meningslöst nu med tanke på att skrivningarna inte gick så bra.

Kom ihåg att tänka positivt gott folk!

Hunger och mättnad

Hurudan mättnad? Jo, först var det ämnesspecifik mättnad om man utgår från att Bergwalls färska GI-semlor är ett ämne, sen blev det normal mättnad när örtbatongen och en halvliter mjölk sjönk ner ovanpå. Ytterligare några minuter senare förändrades läget till en övermättnad när mjölken hade trängt in i allt bröd och svällt, det var då jag beslöt mej för att käka upp den sista cheesecakebiten som jag av misstag hittade i frysen idag, personligen trodde jag den var uppäten. Detta resulterade i en odefinierad mättnadsgrad, men ändå inte värre än alla besök på rax i de yngre åren, hujedamej sånt barn jag var.

Hungrig? Inte för tillfälle, men fråga mej om någon minut så ska jag ge dej ett annat svar.

Jag borde tillägna en egen blogg för mina nyinförskaffade löparskor, men lat som jag är nöjer jag mej med en liten bild här. Mina NB 1225 har jag redan ett exakt likadant par från tidigare så de får ingen närmare presentation. Jag tänker mej att de som inte sett den kanske inte heller bryr sej.

Min nya NB 905, bekväm, lätt och sitter väldigt bra på foten. Och på ett lite annorlunda vis tycker jag den är rätt snygg.

Nu kom jag på varför jag skulle skriva! Jag skulle ju berätta om gårdagens andra märkliga upplevelse, vars motsvarighet i textform jag redan utnyttjat. Fiat lux 2.0 får det bli nu då. Nu har jag nämligen el i mitt eget rum i källaren! En lampa i taket är inte heller så illa. På torsdagen kommer elektrikern och avslutar sitt jobb här i källaren om allt går som planerat. Men trots det är resten inte mycket närmare slutet, men lite ljus i tillvaron skadar sällan.

Nu är det nog dags för lite kaffe och smörgås tror jag minsann.

Trappor, mignonägg och lite tiimaribly

Denna eftermiddag hittade jag en intressant mängd konstiga ting, nämligen en gammal version av MAOLs tabeller, en vilsen elev från fjärran och ett uppgiftspapper från igår. Med dessa medel kan man lätt få tiden att gå, och jag hoppas att inte jag var den enda som blev smartare. Ett speciellt tack bör jag rikta till G som mjukade upp min elev så att denne hölls förvånansvärt lugn. Lärare, jovisst, men jag garanterar inte att mina elever blir smartare efteråt.

En lättnad att åter en gång sitta här, slö och krokig i ryggen. Det har varit såväl en psykisk prövning som en mönsterbrytning med påsk och alla bröder hemma. Datorn har inte känts som min egen under de senaste dagarna, och eftersom jag inte känner mej bekväm med två spelgalna bröder som hänger över axeln under mina datasessioner har de blivit få. Detta har resulterat i rastlöshet, att jag har läst ut Da Vinci koden, att jag sökt orsaker att åka hemifrån och att utforska alla punkter i mitt tak i brist på annat. Nu hoppas jag självklart att ni inser att jag inte utforskat ALLA punkter i mitt tak med tanke på att en punkt är oändligt liten och att mitt tak således består av oändligt många punkter, men helheten börjar sitta på hornhinnan (alltså min hornhinna).

Visst är det lättare att få skalet av mignonägg om man låter det stå i frysen innan man tar bort skalet?

Förresten, du som fortfarande läser, är det dumt att börja läsa en bok som är ämnad för Portugalresan nu innan avfärd? Jag skulle troligen känna för att läsa lite före 20:e, men om jag läser nu har jag bara en bok till resan.

Imorgon skall jag till G 09.00 för behandling av löparknä, en bra start på dagen, sen ska jag åka vidare till Mattssons och handla skor, jag tror jag trots allt skall skaffa ett par lättare och ett par stabila. I bästa fall kommer jag på något annat smart att göra i Jakobstaden när jag för ovanlighetens skull tar mej dit dagtid och inte i samband med träning. Även om en träning i Jeppis skulle göra mej överlycklig för tillfället. Jag har inte löpt i Tellushallen sen 10.3, en himla lång tid sedan...

Om någon fortfarande läser kan jag väl önska er en glad påsk eller något i den stilen, bättre sent än aldrig.

Sandra, sådär ser vissa trappor ut, allt är inte så lätt som i Normens mera. Med åren blir det lite svårare, men det är fortfarande samma väg upp.

Fiat lux - Varde ljus

Massor av folk som nyligen yrade omkring, barnsben, långa ben, tjocka ben och inga ben. Alla är samlade på en relativt liten yta, och vända mot ett håll, alla har en tanke. Tiotalet meter bakom denna folkmassa irrar en vilsen individ helt ensam. Två mörka gestalter agerar snabbt och effektivt, först hörs ett kvävt skrik, sedan följer tystnad...

Söndag är min tanke, lördag står det i kalendern. Men bäst av allt är nog att det verkar som om hela Finnholm sover. Sanningen är dock lite annan, morsan torde vara i jobb och farsan vilar efter morgonens skidtur på skaren. Poängen är att mina två bröder sover vilket ger mej lugn och ro, samt tillgång till datorn.

Sol och strand, usch och fy. Jag tänker svett och bränd hy, illröd oberoende av solskyddsfaktor. Att komma till Portugal och träna i värmen lockar ändå, men först gäller det att bli kvitt löparknäet för att löpträning ens skall bli möjligt utan den förvärrande smärtan. Suck. Men skam den som ger sej!

I rosens tecken

En bil svänger upp på gården, några sekunder senare slocknar strålkastarna och en dörr öppnas. En hund. Katten som suttit och betraktat händelsen från en plats några meter från bilens parkeringsplats får bråttom. Påsk, en familjehögtid? Åtminstone verkar det som om vi blir flera än vanligt över påsken. Billyktorna kom nämligen inte ensamma, hack i häl på dem kom även J, M och som jag redan nämnde L, den ivrige tiken.

Liksom påsken för med sig blandade känslor gjorde också dagens träning det. Uppvärmningslänk på 6km, lätt löpning. Man tycker ju det skulle gå fint, men löparknän har tydligen inte förstått charmen med löpning ännu. Det har nu gått tre veckor utan vanlig löpträning, det känns annorlunda, småjobbigt och mentalt påfrestande att inte få göra det jag verkligen vill. Men det finns de som har det värre.

Efter många års uppehåll har jag åter börjat läsa böcker, exakt orsak eller när är svårt att slå fast, men det faktum att jag efter flera års paus funnit glädje och underhållning i böcker känns som en välkommen sanning. Just nu är det Dan Browns böcker som är på agendan, tips tages gärna emot för framtida behov, Brown har trots allt inte skrivit så många böcker. Så om läslusten håller i sej kan det lätt hända att jag kan bli tvungen att utforska andra författares verk för nyheter.

Don't worry, be happy!