3000 meter hinderlöpning, när starten går bör man vara fullt fokuserad och mentalt förberedd sedan länge på förhand. Även om man missar själva startskottet faller inte världen samman, såna små missar går att fixa, likaså om man kommer lite opassligt till ett eller två hinder. Det spelar inte någon desto större roll så länge man är villig att kämpa lite extra efter det missade hindret eller starten för att komma ikapp resten av fältet.
Men står man på läktaren och ser på när hinderlöparna drar sina sista lösa drag inför loppet, själv helt förberedd på att springa 800 meters loppet en dryg timme senare och någon plötsligt säger åt en att skynda ner på plan, man skall löpa i hinderloppet som startar om 5 minuter så är antagligen reaktionen mycket motvillig och eventuellt lite panikartad. 800m loppet får man tydligen skjuta upp till en annan gång, nu blir det en rivstart på hinderloppet istället. Ouppvärmd och mentalt helt oförberedd.
Startskottet kommer i tid, 5 minuter uppvärmning är på tok för lite. Startfältet är hårt och drar iväg i hög fart, men är man tävlingsmänniska har man väl inget annat val än att försöka följa. Första varvet känns hemskt, alla hinder verkar komma på helt fel ställen och det är jobbigt att vara tvungen att kämpa ikapp med en liten spurt efter varje hinder, det tär på krafterna. Andra och tredje varvet känns lite bättre när man väl kommit igång, men sedan kommer det jobbiga fjärde varvet.. det första riktiga testet, och nu inser man för första gången att detta kommer bli en övermäktig uppgift att följa täten, avståndet växer hela tiden.
Slutet kan ni tänka er själva.
Denhär historien är försås inget jag varken har upplevt eller vill uppleva på tävlingsbanan, men på sätt och vis är detta precis som mitt skolår. Jag är den som stod på läktaren inställd på ett bra 800m lopp när jag plötsligt fick ställa om på alltför lite tid till ett längre lopp fullt med hinder på vägen. Dessutom har jag missat några vattengravar och tvingats ta en och annan kallsup.
Jag var inställd på att rycka in i det militära i oktober, men fick en av de första skoldagarna veta att jag inte var antagen. Då var det bara att försöka ladda om och börja förbereda mig på ett års studier på en av landets hårdare utbildningar. Men att göra något sådant helt mentalt oförberedd är inte att rekommendera, i början hängde jag med någorlunda, men när jag väl tappade till täten blev det riktigt tungt. Nu har jag bara spurtvarvet kvar, dvs "bara" några tenter kvar.
Inför starten på mitt första 3000mhi lopp, hårt tejpad fot och bedövad med värkmedicin.
Men jag var åtminstone förberedd.
Natten till måndag bär det av ner till värmen (inte helvetet) på träningsläger igen, då ska jag försöka producera ett par blogginlägg för intresserade läsare. Det utlovas en hel del regn hela första veckan, vilket passar mig utmärk så känslig som jag är mot solen och hettan.
