Slutspurten av lägret har redan börjat, på lördag morgon bär det av hemåt mot Esbo där ett tomt kylskåp och en kylig lägenhet väntar. Oh, vad jag längtar. (för den som inte fattade så var det där ironi).
Jag är mycket tacksam över mina ben och försöker i gengäld ta hand om dem så bra jag kan. Lite orolig är jag nog för hur detta samarbete kommer fungera när skolan börjar kräva alltmera tid och jag än en gång börjar utsätta mina ben för kyla och is under träning. Egentligen finns det inte så många saker som lockar med att åka hem ännu.
Inomhussäsongen är förstås en av de bättre sakerna på inkommande, men få se hur länge jag håller det som positivt när jag börjar löpa 3000m tävlingar på 200m bana. 15 varv med full fart i torr luft och snäva kurvor, men det skall nog bli roligt att se vad träningen har gett.
Jag har bott i Finland över 19 år och under de första 18½ åren klarade jag mig utmärkt utan att kunna finska överhuvudtaget, jag har aldrig behövt språket. Rätt så intressant med tanke på att Finland trots allt är finskspråkigt till över 90%. Men denna höst har blivit en prövning, en utmaning. Att studera alla kurser på finska utan att egentligen alls kunna språket och dessutom flytten till huvudstadsregionen där det allra mesta måste skötas på finska blev min orsak att börja lära mig finska.
Och för att ännu fortsätta på samma ämne men koppla ihop det till nuet så är detta träningsläger där jag bor, tränar och äter med finnar ett riktigt bra språkbad, som jag verkligen är glad över att jag har tvingat in mig själv på. Jag hoppas att jag även i fortsättningen utmanar mig själv på liknande sätt för att utvecklas på ett eller annat sätt. Jag lär mig inte bara behärska språket bättre, jag lär även känna många nya ansikten här.
