Dagen efter...

...zumba. Idag är min huvudvärk borta och jag känner mig lite rörligare igen, alltså rekommenderas zumba framom burana!

Lite senare på kvällen igår, eller tja, så snart jag hade kommit hem och ätit ett underbart gott kvällsmål och försökte sova hittade jag ingen sömn. Så efter 3 timmars letande (jag hade ingen aning vart jag slängde sömnen när jag vaknade igår morse!) blev jag irriterad och insåg att jag skulle få under 5 timmar sömn före morgonlänk och skola, så jag tog mig en funderare om vad som var smartast utgående från det läget och konstaterade att eftersom jag prioriterar idrotten så långt som möjligt var smartast att ändra alarmet några timmar framåt, bege sig ut på morgonlänk (som trots 8 timmar sömn kändes som en lång mardröm) och låta första föreläsningen gå förlorad (jag skulle ändå bara ha somnat på matten efter 5 timmar sömn).

När jag skulle bege mig ut på dagens riktiga träning hade snöflingorna börjat dala ner, stora och jobbiga. Jag tycker verkligen inte om snö, och jag hatar is. Men jag bestämde mig för att de inte skulle få förstöra min träning eller mitt humör (som förövrigt inte var något speciellt innan heller), och inte för att skryta, men jag gjorde en riktigt bra träning och jag blev glad. Under hela träningen försökte jag komma på något bra med snö, men såvida jag inte slipper till lappland och ränna snowboard kunde jag inte komma på något positivt. Men när jag hade tränat klart och tittade på klockan kom jag på en bra sak med snön, det blir lite ljusare en tid igen.

Kanske bäst att sluta sådär med något positivt om det mest negativa "mjukvaran" på jorden, och då menar jag inte excel.

Man blir som man umgås

Ja, till min stora förvåning gick jag förra veckan in till Tiimari och köpte något (det har känts naturligt att bara gå in dit och se sig omkring för att få tiden att gå när jag har väntat på bussen (det finns ett Tiimari mittemot plattform (laituri) 49, där jag stiger på bussen hem från Kampen)). Efter dryg två års kontakt med en viss pysselgalen hinderlöperska av kaliber Eriksson har hon tydligen inte bara inspirerat till (hinder)löpning och sådant, utan nu uppenbarligen även första steget in i pysselträsket. Nu hoppas jag bara att resultatet av mitt konstverk skall nå upp till en respektabel nivå, men till skillnad från min pysselglada vän har jag mera tålamod och tänker inte ha bråttom alls.

Skolan går inte så bra för tillfället, efter 4.10 när träningssäsongen satte igång på riktigt har det bara funnits en sak som jag har trivts med, nämligen träningen. Inte har det enbart varit lätt, men jag har känt mig motiverad och jag vet vad jag vill. I och för sig gick inte skolan innan dess så bra heller... De största problemen är nog 1) att allting är på finska och går för snabbt för min långsamma svenska hjärna 2) att tiden och orken inte räcker till både träning och läxläsning 3) att läxorna är för svåra eftersom jag inte förstår särskilt mycket på föreläsningarna.

Träningen har faktiskt fungerat mycket över förväntan hittills och jag har inte tappat motivationen fastän jag löper ca. 10 pass ensam varje vecka. Kilometermängdens radikala ökning kom som en överraskning, men först när jag hade tränat veckan till slut och räknade ihop kilometrarna, rekordvecka v.43. Några sjukdagar hade jag dock helgen innan rekordveckan, strax före SFI-lägret i Kuortane, men för att åtgärda det behövdes till all lycka endast en extra vilodag och ett par lättare träningar. I lördags näg jag vaknade hade jag en mystisk huvudvärk (nej, jag var inte ut på fredag, därför var den mystisk) som höll i sig så gott som hela dagen och även under träningarna. Hela spektaklet fortsatte igår och även denna morgon, kaffe hjälper inte heller mera. Dock har jag mina aningar om för svaga glasögon i kombination med mycket spända axlar och övre rygg, vilket jag (tyvärr) fick en liten bekräftelse idag på träningen när någonting låste sig mellan skulderbladen och värkte som tusan sista 3km. Men efter en varmdusch och lite stretch känns det bättre, och snart blir det nog kaffedags också. Och kanske bäst av allt så har jag planer på att försöka Zumba loss lite spänningar i hela kroppen ikväll med de två bästa Esseborna i Helsingfors.

Ja, det blir aningen långt och tråkigt när man inte uppdaterar på länge, men jag hoppas det uppskattas och om jag ser att ingen läser kan jag väl lika gärna skriva nästa blogg i word och radera det sen, liksom bara för att få skriva av sig. Men även om det inte är så roligt (och ni kanske inte läser såhär långt) kan ni väl åtminstone lämna ett spår efter er så jag ser att det är någon vits att uppdatera, för då kanske nästa kommer inom en närmare framtid.

Nuförtiden har jag 3 par av domhär och jag bara älskar dem!